Nedan har jag sammanställt hur akterpropellrarna kom till. Helst skulle vi haft en "riktig" propeller, men inte ens den minsta med aktertunnel (Sleipner SP55) får plats. Alternativet hade varit en SP35 (bara 125 mm tunneldiameter) men då hade vi fått plasta en hel del själva eftersom det inte finns färdiga aktertunnlar till denna. Den tiden ville vi inte lägga ner just nu.
Alternativet med två elektriska utombordsmotorer
blev en snabb snållösning som ändå visade sig fungera
hyfsat. De ger tillsammans dock bara c:a 1 hk, men det räcker för
att förflytta aktern just de där retliga decimetrarna när
det strular i sluss, tilläggning o.s.v. I alla fall om det är
lugnt väder, annars är det för lite kraft. Fördelen
jämfört med en "riktig" bog/akterpropeller är att arrangemanget
är mycket tyst vid användning.
Utgångsmaterialet är två sådana
här, MinnKota Endura 30. Det finns betydligt större modeller
också, men då blev propellerdiametern för stor för
att de skulle få plats.
Röret kapas av några cm från
motorn. Det är kolfiber och går ganska lätt att såga
av, men det gäller att inte skada kablarna invändigt.
Här är ena motorn klar för nästa
steg. Endast de grova kablarna (röd och svart) skall användas,
de andra är anslutna till olika uttag på motorns lindningar
och används i original för att begränsa kraften/varvtalet
hos motorn via en omkopplare i handtaget. Men vi skall ha dem på
max kraft/varv.
"Fenan" är ett av de få ställen
som går att borra i och bearbeta utan att äventyra funktion
och täthet. Två plåtar tillverkades och fästes dels
med rostfria skruv i fenan och motsvarande yta på ovansidan (vid
röret), dels med en syrafast slangklämma runt motorkroppen.
För att få en tät kabelövergång
där röret kapats av använde jag en krympslang med mycket
stor krympförmåga. Den var dessutom försedd med smältlim
på insidan för att täta maximalt. Eller jag kanske skall
skriva "krypförmåga", för under krympningen var det svårt
att få den att stanna kvar på röret (stora diametern)
tills limmet stelnat. Jag har tyvärr ingen bild på denna kabelövergång.
Genomföringen i skrovet gjordes med två
vanliga skrovgenomföringar med hål något större än
kabelns ytterdiameter. Dessa fylldes i sin fulla längd med Sikaflex.
På bilden syns också relälådan
som styr motorerna. Den elektriska kopplingen är egentligen väldigt
enkel: Motorernas röd och svart är ihopkopplade, men polvända.
När ena motorn går fullt fram, backar därför den andra
och de hjälps således åt. Dessutom får man samma
skjuvkraft åt båda hållen. De fyra reläna i boxen
sköter polvändning till motorpaketet samt till/frånslag.
Tänk på att det går uppåt 60A i dem, så man
bör välja relä med omsorg.
Färdiga resultatet (än så länge
dock bara grundmålat). Innan båten sjösattes försågs
varje motorplåt dessutom med en zinkanod.